Gunnhildur´s blogg!

Den största anledningen till att jag startat en ny blogg är för att jag vill prata om en sak som jag nu har levt med i snart 7 år. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja men det handlar om som allting annat handlar om just utseendet, om alla skönhetsideal som alla bryr sig om idag. Alla vill se ut som de vackraste kändisarna, alla vill ha perfekta kroppar och perfekt hy. Men vad är egenligen äkta? I alla reklamer och i alla tidningar, hur mycket är egenligen fejk? Troligen det mesta. När jag var ute och sprang nyss så lyssnade jag av någon konstig anledning på radio. Det handlade om en stor och framgångsrik kvinna som jobbade på något stort designersföretag. Hennes chef sa till henne att hon var för fet även om hon inte hade någon större midja än hennes ansikte. Till en början började de göra om bilderna så att hon skulle se smalare ut och för att hon skulle vara ett skönhetsideal och ett ansikte utåt. Hon kände sig fet även om hon inte var det och mådde dåligt över sig själv. Det slutade med att chefen sparkade henne för att hon är för fet. Kan detta verkligen vår värld vara så grymm?

Jag har fått hjälp en längre tid nu och har börjat komma på fötter igen. Men hela den grejen om att man ska vara perfekt satte sig i huvudet på mig. Hur är man om man egentligen är perfekt? Är man så smal så att man är på grensen på att vara sjuk i aneroxi? Att man inte orkar göra någonting för att svälter sig och inte har någon energi i kroppen för att en resa sig ur sängen?

När jag var liten var jag mullig, nästan lite tjock. Folk kallade mig för tjockis och för andra hemska saker. Men det ända folk sa till mig var att jag inte skulle lyssna på dem och inte ödsla energi på dem. Men gång på gång fick jag höra de där orden. Det satte sig djupare och djupare in i mitt huvud och jag kom hem gråtandes till min mamma mer eller mindre var dag. Jag mådde dåligt över att gå till skolan och jag mådde dåligt över att tillhöra någon förening för överallt sa folk elaka saker. Det var inte så att jag inte hade några vänner, för det hade jag. Men ändå fanns det människor som hade mage till att kalla mig för fet.

I sexan hade det gått så långt så att jag inte orkade mer. Jag var trött på att vara tjock och jag var trött på att vara mig själv. Jag ville bara gömma mig och aldrig mer komma fram. Istället för att gömma mig slutade jag att äta. Jag åt ingenting och jag började träna som aldrig förr. Jag tränade varje dag och åt knappt någonting. Jag gick från att vara lite mullig till att bli ett benrangel. Jag började känna mig vacker och jag kände att jag hade nått mitt mål. Det bästa av allt var att jag kände att jag hade besegrat "mobbarna".

Men min dåliga självkänsla förföljer mig än idag. Jag mådde bra ett tag. Med då kom nästa sak. Jag var inte tillräckligt snygg. Jag började ogilla mitt utseende och detta ledde till att jag blev mindre nöjd med min kropp. Så är det än idag. Det har gått i vågor upp och ner. Ibland har jag fått dra ner på träningen eftersom jag bröt ner hela kroppen och blev tillslut skadad. När jag blev bra ingen började jag hålla på igen. Så är det än idag. Jag kan aldrig unna mig något gott för då mår jag så psykiskt dåligt så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag tror att bara om jag äter en godisbit så sätter den sig direkt på kroppen. Jag tycker att det är skönt att gå runt och vara hungrig. Jag kan inte ta till mig komplimanger. Idag har jag så jäkla dålig självkänsla så det finns inte.

För ett halvår sen kände jag att jag måste ta tag i detta. Så smart är jag i alla fall att jag förstod det. Att träna på elitnivå och hålla på såhär det funkar inte. Det var min mamma och min pojkväns mamma som hjälpte mig. Min mamma har alltid vetat om det och har stöttat mig i alla lägen och hjälpt mig. Sebbes mamma tog mig till en som jobbar med människor som mig som har så dålig självkänsla. Det hjälpte mig på traven och jag vågade berätta det för människor. Jag berättade inte ens detta för Sebbe förrän ett år senare efter att vi blivit tillsammans. Det var bara några månader sen jag berättade det för min pappa och min bror. Ingen i min släckt vet om det och har aldrig undrat varför jag aldrigt ätit godis eller tårta på kalas eller andra evangemang.

Jag kan bara tacka min mamma och mig själv till att jag har kommit så långt som jag har gjort idag. Utan min mamma hade jag aldrig varit här som jag är idag. Fortfarande kan det inte gå en dag utan att jag tränar, men jag äter i alla fall och idag vågar jag prata om det. Det hade jag aldrig gjort för ett halvår sen. Jag är stolt över mig själv att jag har kommit så långt.

Anledningen till att jag delar med mig av detta är för att jag vet vilket jävla helvete det är och vilken ångest som ligger bakom det. Jag är inte bra idag och jag vet att jag aldrig kommer att bli helt återställd men en sak är säker och det är att jag hela tiden strävar efter att bli bättre. Ge er inte in på detta! Var nöjda med er själva. Alla människor är vackra och underbara. Tänk att ni lever och att ni har ett underbart liv framför er! Trivs med dig själv och var nöjd för att du är du.